Demokratikampanj inför valet

Resuméer av några artiklar ur #3 av mdmagazin

… ställd mot väggen, vem är hela landets suveräna beslutsfattare?

Kära läsare,

på era platser, färdiga, gå! Vi startar vår demokratikampanj.

Partierna kämpar om att få väljare. Och vi kämpar om att få människor att uppfatta sig som suveräna och som beslutsfattare. Vi vill hålla upp en spegel för så många människor som möjligt – i ordets sanna betydelse. Vi kommer att vara ute med stora (och små) speglar: Spegel, spegel på väggen där, vem är suveränen i hela landet?. Den som ser sig själv, ser svaret. Om fler människor förstår att vi alla tillsammans utgör den suveräna beslutsfattaren, kommer de att uppträda som självständigt tänkande och sträva efter en mer fullständig demokrati. Efter direktdemokrati på förbundsnivå, efter en vallag, som ger våra röster större vikt, efter medborgarrätt på EU-nivå och överhuvud efter rättvisa, som ser till hela världen – mer om det i intervjuartikeln ‘G20-protesten i Hamburg’.

Detta nummer av mdmagazin handlar om det som vi vill uppnå detta år. Hela tiden Mehr Demokratie funnits, alltså 30 år, har det funnits en röd tråd i vårt arbete. Vi vill ha en bättre medborgartillvänd demokrati; framför allt med införande av landsomfattande beslutande folkomröstningar. Denna röda tråd håller vi ständigt och jämt fast vid, men i valkampen måste det bli till ett draglok. Vi står i startblocken med vår kampanj: vi ska dra fram genom 85 valkretsar under sommaren och – se upp, det har vi ännu inte – till valdagen kommit upp i  högform under några veckor.

En givande läsning tillönskas er av

Er Ralf-Uwe Beck

Demokratikampanjen 2017

(Starkt förkortad), Före och efter Förbundsdagsvalet organiserar vi gemensamt en verkningsfull och kreativ demokratikampanj..

Betingelserna för dess ramar är spännande…

Direktdemokratin och demokrati diskuteras i offentligheten som aldrig förr.

CSU tar in landsomfattande beslutande folkomröstning i sitt grundläggande program, för vilket 68,8% av medlemmarna röstat i en medlemsomröstning.

Afd trycker på de etablerade partierna med samma krav.

…och döljer fallgropar

Folkomröstningar från ovan likställs med beslutande folkomröstningar som startas av medborgarna, t ex Brexit, Ungern (flyktingpolitik) fredplanen i Colombia.

Trump, Erdogan och högerpopulister i hela Europa skakar om den politiska geometrin.

Osäkerhet för de etablerade partierna.

Historia

Redan 2009 och 2013 kämpade vi för landsomfattande beslutande folkomröstning. Enligt information från koalitionsförhandlingarna 2013 fanns ett kompromissförslag från CSU och SPD. Det misslyckades genom veto från Merkel. Därför startar det viktigaste steget i kampanjen på valnatten, när landsomfattande beslutande folkomröstning ska tas in i koalitionsavtalet.

De tre faserna

1. Samtals- och valprogramfasen 

Detta år har vi talat med fler politiker än någonsin.

2.Valkretsfasen

Vi ställer vid sidan av kravet på landsomfattande beslutande folkomröstning demokratifrågan i centrum.

Demokratins kris i hela världen belyses och i bakgrunden står den fortgående urholkningen av demokratin.

3.Koalitionsförhandlingsfasen

Efter valet när vi lämnat våra röster, drar vi oss tillbaka! sedan startar vi på nytt så att landsomfattande beslutande folkomröstning ska komma upp på förhandlingsbordet. Vi koncentrerar oss på en sak oberoende vem som vinner valet och vilken koalition det blir. Den blivande regeringen får vårt uppdrag att införa  landsomfattande beslutande folkomröstning.

Roman Huber (Verksamhetsansvarig i Mehr Demokraties förbundsstyrelse)

Jag vill ha omröstningar. Välja och avstå från att välja duger inte.

”Jag vill ha omröstningar!” är en gemensam aktion för OMNIBUS FÜR DIREKTE DEMOKRATIE med Mehr Demokratie och Democracy International. Den kommer att stödjas av fler organisationer som Gemeinwohlökonomie Deutschland eller Bio-Verbraucher e.V. Fram till Förbundsdagsvalet skall förbundet växa ytterligare.

Vi vill göra det uppenbart att införandet av landsomfattande beslutande folkomröstningar handlar om det mest omfattande, intressantaste och nödvändigaste reformprojektet i vårt samhälle.

Vi vill lämna åskådarrollen och gläder oss åt den nya mängd idéer, som ytterst kommer från samhällets djup.

Vi vill nu direkt och beredvilligt ta över ansvaret för att den värld vi själva vill ha kan uppstå.

Jag vill ha omröstningar består inte bara av en text till ett upprop, som kan underskrivas, utan också av kortfilmer i vilka människor säger varför de vill ha landsomfattande beslutande folkomröstningar.

Den 23 maj, Grundlagsdagen, har den landsomfattande aktionen startat framför Förbundsdagen. Vid upptakten offentliggjorde vi utfallet av en representativ opinionsundersökning, som hade getts i uppdrag åt infratest dimap av OMNIBUS och Mehr Demokratie i april. Studien undersökte hur många människor som förordar  landsomfattande beslutande folkomröstningar och hur viktigt det är för dem.

Resultatet av undersökningen är entydigt. Nästan tre fjärdedelar av de tillfrågade (72%) ställer upp för  landsomfattande beslutande folkomröstningar. För dem som är positiva är dessutom viktigt med landsomfattande beslutande folkomröstningar (Medelvärde 7,4 på 10-gradig skala). Vidare gör undersökningen tydligt att tillstyrkandet av direktdemokrati inte gör halt vid partigränserna. Inställningen till  landsomfattande beslutande folkomröstningar ligger lika för de olika partianhängarna. Inte heller de tillfrågades samhällsställning spelar nämnvärd roll. Tillstyrkandet av  beslutande folkomröstningar är oberoende av ålder, familjeförhållanden, yrke eller nettoinkomst.

Bakom denna opinonsundersöknings siffror står människor. Människor med erfarenheter och bevekelsegrunder. Detta kommer att bli synligt i de många filmavsnitten. Var och en kan helt enkelt sända in en film till www.ich-will-abstimmen.de för att därmed visa sitt ansikte och helt autentiskt, personligt, beskriva orsakerna till önskan om  landsomfattande beslutande folkomröstningar.

Michael von der Lohe (Verksamhetsansvarig för OMNIBUS i Mehr Demokratie)

Demokratin behöver regler – även lobbyismen

Lobbyism – alltså företräda egenintresset – hör till en demokrati. Dock, hur måste det regleras så att det inte skadar det gemensamma bästa?.

Det står numera inte så bra till med den liberala, upplysta Demokratin.  Allt fler människor vänder sig till partier och personer, som avvisar vårt politiska system. De känner sog inte hörda och företrädda av politiken. Även i vårt land. Enligt en aktuell opinionsundersökning är 56% av medborgarna missnöjda med den tyska demokratin. Och denna känsla har en kärna av sanning. En studie på uppdrag av arbetsministeriet kom för kort tid sedan till slutsatsen att politiken framför allt är orienterad mot de välbeställdas intressen. Resten är förbisedd.

När skadar lobbyismen?

En viktig – men inte den enda – orsaken till denna kris för representationen är den otyglade lobbyismen. Det är klart att samhällsgruppers företrädande av politiska grupper och deltagande i dessa tillhör demokratin. När vissa lobbygrupper blir övermäktiga och kan operera i det fördolda, kan det undergräva det gemensamma bästa och leda till farliga samhälleliga skevheter..

Behövs exempel? Så har enbart finansbranschen tack vare förslaget lobbyarbete kunnat plundra statskassan i åratal och tillvunnit sig omkring tio miljarder Euro med så kallade Cum/Ex-affärer. Jämförelsevis kunde man betala omkring 18 000 lärare med detta. Eller 24 000 poliser. Eller 31 000 pedagoger. I åtminstone tio år.

Men också vid avgas-skandalen, vid frihandelsavtalen TTIP och CETA, striden kring växtdödande medlet Glyphosat eller debatten om privatisering av motorvägar spelade lobbyismen och den alltför nära knytningen mellan beslutsfattare och företag en viktig roll.

Samtidigt läser människor ideligen om hur bilindustrin ger stora bidrag till partier eller låter toppolitiker byta till lukrativa lobbyanställningar. En passning till alla de, som använder dessa exempel, för att i grunden ifrågasätta demokratin utan att vara tvungna att ge övertygande svar. Den stora koalitionen har i sin tur så här långt ta konsekvenserna av alla små och stora lobbyskandaler.

Lösningsförslaget ligger  sedan länge på bordet

Ett förpliktande lobbyregister skulle offentliggöra vem som på vems uppdrag vill ha inflytande på vilka lagar. En motsvarande lag skulle enhetligt reglera betingelserna för alla intressenter och därmed skapa ett bidrag till rättvisa utgångsförutsättningar, Förtäckt lobbyarbete skulle knappast längre vara möjligt. Ett legislativt fotspår däremot skulle göra synligt vilka lobbyister som fått inflytande genom lagens formulering. Detta skulle inte bara förstärka parlamentets ställning gentemot regeringen – slutligen formulerar den de flesta lagarna. Ett legislativt fotspår skulle dessutom sörja för att intressegrupper blev jämbördigt delaktiga. Slutligen skulle varje ministerium komma under starkt tryck, om en finansmarknadslag verkar vara genomröstad enbart med bankerna i åtanke. 

Mer insyn är inte bara nödvändig när det gäller lobbyister och lagstiftning. Även när det gäller partifinansiering och folkvaldas sidoinkomster behövs det insyn så att inte anförtrodd makt missbrukas, när mycket pengar kommer in på spelplanen. Faktiskt är värdena, vid vilka partibidragen måste offentliggöras satta alltför högt. En större del av penningflödet förblir mörklagt. Sponsringen av partier är så gott som helt utan insyn. Utan transparens kan emellertid sambandet mellan donationer och politiska beslut inte upptäckas. Ännu mer gäller det för det förtäckta finansieringen av hela valkampanjer, som vi just upplever med AfD. Där genomför en formellt från partiet fristående förening mångmiljonkampanjer för stöd till AfD – och givarna förblir anonyma. Sådana förhållanden har inte rått i Tyskland tills nu. Om detta exempel inte ska bilda skola, måste lagstiftaren reagera snabbt på det.

Men enbart transparens räcker inte för att hålla mäktiga intressegrupper ute. Som exempel byte av sida. Nästan alla toppolitiker och höga tjänstemän från ministerierna, som byter sida, går till företag och deras organisationer och inte till civilsamhällets organisationer som t ex Mehr Demokratie eller LobbyControl. Den bestående ojämlikheten i fråga om makt förstärks på så sätt – ytterst profiterar företagen på ex-politikernas starka politiska nätverk och på deras insider-kunskaper. För LobbyControl var det en stor framgång, att Förbundsdagen för första gången 2015 beslöt om regler för regeringsmedlemmars byte av arbetsgivare.

Vad måste hända?

Efter de kommande Förbundsdagsvalen måste politiken intensivt ta itu med problemet med den oreglerade lobbyismen och finna utförliga svar. Ett förpliktande lobbyregister, ett legislativt fotspår, mer transparens och bidragsgränser i partifinansieringen, ett förbud mot lobbyanställningar hos de folkvalda samt många mindre och större regleringar. Minst lika viktig är den politiska kulturen. Politiker och tjänstemän ska hålla blicken på ämnen som intressekonflikter, insyn och balans och framför allt inte förväxla starka, högljudda och nätverkande intressen med riktiga intressen. Bara för att ett intresse är särdeles välorganiserat eller ger särskilt välfinansierat intryck, är det därför inte bättre, riktigare eller mer legitimt.

Timo Lange (Genomför kampanjer för LobbyControl)

Stark demokrati genom starka kommuner

Varför är utformning av politiskt spelrum så viktigt för städer och kommuner?

Nyligen gick lampan på mitt nattduksbord sönder. Tills nyligen måste jag trycka tio gånger på knappen, därefter tjugo gånger och till sist fungerade den inte mer – kontaktfel. Lampan tillhörde min svärfar, som i många år var kommunalpolitiker, och den var säkert över 40 år gammal – jag gillade den verkligen.

Alltså beslöt jag att reparera den – sannerligen inte min starkaste disciplin. Jag skruvade isär lampan, tog ur tryckströmbrytaren, fick en stöt, undersökte den, beställde en ny strömbrytare och satte dit den. Och? Lampan fungerade. Jag gläder mig varje kväll när jag tänder den.

Den egna aktiviteten; att uppleva sig själv som skapande människa; är en orsak till lycka – det kan även vara en reparerad lampa på nattduksbordet vara. Men i politiken saknas denna upplevelse eller finns för sällan. Vi upplever oss inte som skapande varelser, en del av den demokratiska makten, utan som utnyttjade och demokratiskt vanmäktiga.

Som kommunpolitiker vet jag att denna känsla ibland är bedräglig. En del människor beklagar sig redan för brist i demokratin när inget hänt, som de skulle kalla riktigt. Men som demokratiförespråkare ser jag också, att vår nuvarande demokrati i Tyskland inte utan vidare befordrar demokrati-upplevelse. Kunde människor uppleva demokrati oftare; ibland se sina förslag och föreställningar genomförda och ibland inte; då skulle de känna sig som en del av demokratin, tillhöra den. De skulle se lugnare på många debatter.

Stark demokrati – starka kommuner

För det första behövs det – vem förundrar sig däröver – mer direkta beslut i sakfrågor. Och faktiskt såväl på kommunal, delstatlig och förbundsstatens nivå som på EU-nivån. För det andra behöver vi starka kommuner, eftersom de är den understa politiska nivån närmast människorna. Vägarna är kortare. Enskilda kan lättare nå inflytande, uppnå mer verkan och utvecklar därigenom mer förtroende för besluten. Genom att en livskraftig demokrati kan uppstå lokalt, som inbjuder i stället för frustrerar människor, behöver kommunerna mer pengar och mer kompetens än hittills.

Ofta förväntar sig människor snabba åtgärder från sina kommuner, när blir uppenbara på orten. Detta medför inte nödvändigtvis bättre, utan ofta skyndsamma lösningar. Ligger en ramponerad cykelväg vid en landsväg, placeras den av delstatsmyndigheten på en mer eller mindre lång lista av cykelleder som ska iståndsättas. En kommun bekymrar sig i regel snabbare om saken. ”För detta är vi inte ansvariga” är lika otillfredsställande för medborgaren som för kommunpolitikern.

Ansvar får kommuner ofta överfört till sig, när högre nivåer inte vill vara ansvariga – till exempel vid bredbandsutbyggnad. Det finns regeringens miljardprogram, från vilka kommunerna via ansökningar kan få pengar – eller också ingenting. Det medför mycket byråkratiska ansträngningar. Det vore förnuftigt, om kommunerna fick mer pengar, genom att deras andel av inkomstskatten höjdes till c:a 15 – 20%. Då måste inte regeringen påbörja och föreskriva program att ge ut pengar för, utan då kunde kommunerna själva besluta.

För en ny finansieringsutjämning!

Naturligtvis måste den kommunala finansieringsmodellen omfördelas. Redan nu ligger skattekraften och investeringskvoten för vissa kommuner i östra Tyskland och i Nordrhein-Westfalen långt under genomsnittet. Skolor, daghem, kulturutbud, gator och offentliga anläggningar lider av detta och därmed människorna som bor där.

Den kommunala finansutjämningen regleras av delstaterna. Den fyller luckan mellan en stads eller kommuns skattekraft och finansieringsbehov upp till en viss procentsats. Kommuner som behöver mer pengar än de drar in, får bidrag. Den här formen för kommunal skatteutjämning ger fel incitament, för den, som höjer skatter eller avgifter får mindre utjämningsbidrag. I stället för detta borde finansutjämningen beräknas med utgångspunkt från strukturdata som invånarantal, arbetslöshetskvot, åldersstruktur eller geografi. Utjämningsbidragen vore då oberoende av skattekraft och kommunerna kunde behålla 100% av en skattehöjning. Därutöver skulle en horisontell utjämning vara tänkbar, vid vilken rikare kommuner kunde hålla fattigare sådana under armarna. Alla kommuner måste då lämna en fast procentsats av sina intäkter och de pengarna kunde hjälpa städer och kommuner i knipa.

När de högre nivåerna automatiskt betalar ut pengar till kommuner, utan att koppla dem till utvecklingsprogram eller särskilda politiska åtgärder, skulle kommunerna förfoga över större spelrum för skapande. Genom det så gäller också att ju mer kommunerna själv får besluta, desto starkare blir den lokala demokratin. Så kunde till exempel de priviligierade byggena som stall och vindkraftparker annulleras genom kommunstyrelsens beslut om inrättande. Även organiseringen av större uppgifter som äldrevård och hälsovård skulle det vara förnuftigt att lägga på kommuner.

Tim Willy Weber (Sedan 2006 ställföreträdande borgmästare i Flecken Ottersberg. Verksamhetsansvarig i Mehr Demokratie)

G20-protestvågen i Hamburg

Den 7 och 8 juli träffas stats- och regeringscheferna för de 20 ekonomiskt starkaste länderna i Hamburg. Mehr Demokratie har anslutit sig till G20 protestvågen. Detta förbund kallar under mottot ”En annan politik behövs” till en stordemonstration i Hamburg 2 juli. Helena Peltonen (HP) och Sarah Händel (SH) från Mehr Demokratie klargör i samtalet, vari demokrati-problemet med G20-mötena ligger.

Frågor: Neelke Wagner

Varför kritiserar ni G20-mötet?

HP G20 är ett elit-sammanträde för de mäktigaste staterna på jorden. De företräder säkert tre fjärdedelar av världens bruttoprodukt, men mer än 170 länder finns inte med vid bordet. De största problem, som vi för ögonblicket har på jorden, gäller just de länder som inte finns med vid bordet,

SH Det jag finner särskilt prekärt är att G20-toppmötet gäller som informell sammankomst, där man uttalar sig utan förpliktelser. Men några G20-länder sitter också i andra viktiga globala grupper som IWF-styrelsen eller i utvecklingsbankens styrelse. Det betyder att vad som det talas om på G20-mötet, kan i andra församlingar omvandlas till handfast politik, som andra stater sedan måste följa.

HP Det gäller särskilt för WTO och den handelspolitik, de skapar där. De vill heller inta ha några demokratiska måttstockar uppsatta.

SH De strukturer i vilka dagens globala politik utarbetas, är mycket svåra att kontrollera. Systemet är nästan helt bestämt av höga chefer och arbetar ofta bortom ”checks and balances”, alltså den ömsesidiga kontrollen och jämvikten mellan de olika makthavarna. Beslut fattas på okända vägar. Det finns knappast möjlighet att man från civilsamhället ska kunna ha något som helst inflytande.

Många av G20-staterna hör till dem som särskilt intensivt förespråkar bilaterala handels- och investeringsavtal. Dessa fördrag – exempelvis CETA och TTIP – inskränker den demokratiska utvecklingen i stället för att befordra den. 

HP Tricket med dessa handelsfördrag – även dem i WTO – ligger däri att de äger rum utanför FN. Alla de viktiga och bra FN-deklarationerna som mänskliga rättigheter, arbetsriktlinjerna eller även aktuella Agenda 2030 eller Paris-avtalet beträffande klimat är i dessa handelsavtal bara vacker dekoration. De pryder inledningen, men så snart det gäller genomförbara lagar, spelar de ingen roll mer. De byggs inte in i fördragen på något bindande sätt.

SH De långsiktiga verkningarna av sådana ensidiga handelsfördrag på hela samhället prövas överhuvud taget inte. Koherent politik ser ut på annat sätt. Koherens kallar man kravet på att på att alla politikens mål ska vara uttänkta så att inte ändringar på ett område omintetgör framgång på andra områden. Men istället för att göra klart för sig växelverkan mellan de olika politikområdena, satsar dock G20 åter ensidigt på näringslivsteman. Då ligger det nära att dra slutsatsen att de vackra orden om demokrati, om arbetstagarrättigheter eller miljöskydd ändå bara är läpparnas bekännelse.

HP Egentligen finns det en FN-institution, som borde klara detta, nämligen UNCTAD. Men de västliga industristaterna har systematiskt beskurit UNCTADs rättigheter och trots detta har de – utanför FN – väckt WTO till liv. Detta har varken vuxit fram naturligt eller uppstått av en tillfällighet, utan de mäktiga ekonomiskt starka länderna har genomfört det avsiktligt.

SH Precis! Och så fortsatte det då, när de med deras ensidiga näringslivsagenda inte kunde komma längre inom ramen för WTO. Denna agenda producerar vinnare och förlorare i en utsträckning, som vissa U-länder och expansiva länder inte längre kunde följa med. Och då har de stora ekonomiska makterna sagt: ”OK, om vi inte kan komma längre på demokratisk väg, genomför vi våra mål i andra grupperingar”. Alltså har man börjat införa bi- och multilaterala avtal som CETA och TTIP.

För G20 handlar inte om en demokratisk världspolitik, utan om att genomföra allt det som de föresatt sig mot allt motstånd. Under tiden försvarar sig inte längre bara de fattiga länderna mot denna ensidiga näringslivspolitik, utan även medborgarna i G20-länderna själva – och där är Tyskland med längst fram. Till exempel i protesterna mot TTIP och CETA. Allt fler människor håller inte längre de världsomfattande konsekvenserna av denna politik för acceptabla. Tillika ser de ingen möjlighet att påverka denna agenda, på minsta sätt ha inflytande på den eller att rubba den. Och det eldar mycket kraftigt på den politikfrustration, som högerpopulisterna drar nytta av.

Vad måste ändras?

SH Det som förbluffar mig, är att idén att man uteslutande måste bekymra sig om näringslivet och därvid åsidosätta faktorer som demokratisering eller skyddet för livsmöjligheter, som om vi bara behövde goda investeringsbetingelser och sedan skulle vi ha ett fredligt internationellt system. Det går helt förbi vad som är nödvändigt! Demokratin som den gröna stabilisatorn, som bästa garanti för freden och rättvisa lösningar, behandlas som små sidotema.

HP Jag ser det på samma sätt. I alla händelser jag bekymrad att vi – alltså de västliga demokratierna – hela tiden hävdar att bara vår form av demokrati är den rätta. Att påtvinga andra vårt system är inte rätt väg; Demokratin måste komma från medborgarna själva – annars är det ingen demokrati. Kravet på G20 och alla världens länder måste därför lyda: Lyssna på era medborgare! Gör dem delaktiga och ge dem en röst!

Hur skulle en demokratisk variant av G20 se ut?

HP I det här avsnittet skulle jag vilja dra en lans för det tyska ordförandeskapet. Detta år blir civilsamhället mer delaktigt än någon gång förr. Vad det därefter kommer att spela för roll i regeringschefernas samtal i slutna rum, får naturligtvis ett stort frågetecken efter sig. Men åtminstone påvisar Tyskland med sitt ordförandeskap, att man kan ta med civilsamhället och att det är organisatoriskt möjligt.

SH För mig finns en grundläggande fråga: ska vi småpyssla med strukturer, som uppstått på odemokratiska grunder, och i små steg genomföra mödosamma förbättringar? Eller skulle vi inte stå fast vid att de internationella organ, som redan finns – FN, WTO – ska komma in som medelpunkt? Jag önskar att även G20-staterna åter koncentrerar sig på dessa forum och där gemensamt med andra fattar de viktiga besluten, och inte outsourcar det till hjälporgan som G20.

HP Att man samtalar med varandra, kan ingen ha något emot. Men när sådana möten utvecklas till en alternativstruktur till FN och dess organ, blir det helt tokigt. Vi har Agenda 2030, som alla länder undertecknat. Den innehåller mycket viktiga överenskommelser som rättsstatlighet på både nationell och internationell nivå, transparens och redovisningsplikt på alla politiska nivåer, däri finns mål som medborgarnas deltagande i politiska beslut. Bara att förverkliga dessa är globalt sett en stor utmaning. Att arbeta målinriktat på detta, det vore väl något!

(Helena Peltonen [HP], medlem av Mehr Demokraties delstatsstyrelse, Hamburg

Sarah Händel [SH], medlem av Mehr Demokraties styrelse)

Neelke Wagner (Samhällsvetare och ledare för Mehr Demokraties publikationer)

Sätter Schleswig-Holstein stopp för CETA?

För att EU:s handelsavtal med Kanada slutgiltigt ska kunna träda i kraft, krävs att EU-medlemsstaterna röstar för det. I Tyskland beslutar Förbundsdagen och Förbundsrådet om detta. Hur stora är chanserna att Förbundsrådet stoppar CETA?

Mehr Demokratie har redan startat ett flertal initiativ, för att säkerställa att CETA underkänns senast i Förbundsrådet. Det hittills mest framgångsrika av dem kommer från den nordligaste delstaten. Den 16 maj lämnade folkinitiativet mot CETA i Schleswig-Holstein in 25 612 underskrifter till Lantdagen i Kiel.Lantdagen vicepresident, Marlies Fritzen, mottog underskrifterna. 20 000 giltiga underskrifter behövs för att Lantdagen ska behandla initiativet. Om den avvisar initiativet, kan en medborgarbegäran starta.

Hur ser det ut i andra delstater?

Sedan den senaste mdmagazin, där vi kunde prognosera 12 avslag, har valen i Saarland, Nordrhein-Westfalen och Schleswig-Holstein starkt förändrat bilden, Till de dittills 16 rösterna för CETA den stora koalitionen kunde räkna med säkert, skulle ytterligare sex röster komma från en CDU-FDP-regering i NRW. 

Mot den bakgrunden har förbundet NRW mot CETA och TTIP beslutat att inte föra folkinitiativet längre.  ”Med hänsyn till de nya majoritetsförhållandena i Lantdagen är utfallet tyvärr förprogrammerat”, förklarar medorganisatören Alexander Trennheuser beslutet. I motsats till i Schleswig-Holstein kan ett folkinitiativ i NRW bara skapa en lantdagsomröstning, men inte utlösa en medborgarbegäran. Förbundet ser därför en alltför krävande ansträngning och inget vettigt politiskt resultat för ett folkinitiativ mer. Därmed blir det knapp marginal för avvisandet av handelsfördraget i Förbundsrådet. Om Bündnis 90/Die Grünen i Baden-Württemberg och Hamburg byter åsikt, blir det även därifrån Ja till CETA. Därmed har det demokratifientliga handelsavtalet sammanlagt 31 av erforderliga 35 röster i Förbundsrådet.

Då kommer det helt och hållet an på rösterna från norr. Där var det vid pressläggningen ännu öppet vad det skulle bli för koalition  och om folkinitiativet då antas eller avslås. I vilket fall utgår förbundet Schleswig-Holstein stoppt CETA ut från att de ska gå vidare med medborgarbegäran. Schleswig-Holstein tillhör de få delstater, i vilka även medborgarbegäran är möjlig i som allmänt ämne för politisk viljeyttring. Om medborgarna säger nej till CETA, skulle delstatsregeringen vara politiskt, inte juridiskt, bundna att rösta mot CETA i Förbundsrådet. Då skulle hela CETA-avtalet kunna avslås. Inom ett halvår måste 80 000 medborgare lämna sina underskrifter för att det ska bli beslutande folkomröstning.

Neelke Wagner (Samhällsvetare och ledare för Mehr Demokraties publikationer)

Beslutande folkomröstning

Den beslutande folkomröstningen – utan sina föregående steg folkinitiativ och medborgarbegäran är den grundlös.

Om folkomröstningens tredje steg – efter folkinitiativ och medborgarbegäran – är det svårast att skriva. Därvid verkar beslutande folkomröstning nästan lättast att begripa, mest självklar, på sätt och vis hela procedurens kvintessens. Beslutet, kunde man tycka, är det beslutande, målet, den giltiga rättssäkra folkviljan, noga räknat demokratins infriande. Men detta synsätt lämnar den beslutande folkomröstningen de två föregående stegen, som den ju beror på, uppslukade och avfärdade.

Mycket viktigare och mer avgörande än beslutet själv är hur och med vilket underlag, tillkomst-processen, som de respektive utfallen och därmed demokratibegreppet självt får fram kreativt och för in i medvetandet. Allt vad de båda aspekterna  folkinitiativ och medborgarbegäran fördunklar; eller helst överges till förmån för det kvantitativt mätbara beslutet; är ren ”politik” – alltså precis det som hör hemma på historiens sophög och borde lösas genom principen beslutande folkomröstning.

I principen beslutande folkomröstning kommer lagstiftningens sista instans – varje människa – med på tåget. Över folkinitiativ, medborgarbegäran och beslutande folkomröstning kommer demokratin stegvis att föras till sitt slutmål, jag-uppfyllandet och jag-ansvarigheten för varje människa. Det är i första hand denna princip, som grundlägger beslutet i jag-instansen istället för i dess ställföreträdarinstans. Den som inte begriper det, vill kanske inte ens begripa det och kommer, i enlighet därmed, inte alls vilja ha någon beslutande folkomröstning. Det är gott så långt, ty tiden måste vara mogen för detta.

Jag frågar alltså: är den mogen? Enligt min uppfattning är den sedan länge mogen, till och med övermogen. Övermogen är nästan redan farligt. Vi registrerar över hela världen återfall i fördemokratiska mönster, vilka kan gälla som patologisk följd av bortseendet från tidens krav, Även här i Tyskland. Märk väl: behovet av enbart ”parlamentarisk” demokrati för obevekligen till dess (sedan länge märkbara) motsats, nämligen particirkus. Inte minst är det just parlamenten, som är i trängande behov av nyordning, om inte demokratin ska gå under i strömmen.

Johannes Stüttgen (Var med och startade OMNIBUS für Mehr Demokratie)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *