Låt oss tala om demokratin

Resuméer av några artiklar ur #2 av mdmagazin

Vacklar demokratin?

vare sig det gäller Trump eller Erdogan, Brexit eller AfD – dessa namn och därmed sammanhängande händelser utlöser osäkerhet, bekymmer och tvivel. Men på vad? På demokratin? På oss människor? På systemet?

I grunden märker vi framför allt en sak – vi är mitt i förändringen! Men förändring till vad? Det är det som skapar osäkerhet! Det hittillsvarande verkar inte längre ha bärkraft. Flytten av makt högre och högre upp, till allt färre personer, slutligen till en person, den starka handen, löser varken problemen eller anger en riktning, som låter alla komma med och som skapar förtroende. Tvärtom, ju mer makt som koncentreras på ett fåtal människor, desto mer urholkas demokratin, som då verkar bli ännu tunnare, bräckligare och flyktigare. Vem är ännu verkligen delaktig i de politiska processerna? Varken medborgarna eller de folkvalda i parlamenten är nöjda med sitt inflytande på utvecklingen. Det gemensamma bästas stora fartyg verkar undandra sig mer och mer den demokratiska styrningen.

Vi stöter på gränserna för vår hittillsvarande demokrati. Och nu? Vem ska rätta till det? Den starka ledningen? Frau Merkel eller herr Schulz? Förväntar vi oss inte hjälp från det system som fört oss in i krisen? Ryggar vi inte tillbaka inför ansvaret i och med att vi åter delegerar det uppåt?

Vem är beredd att ställa sig denna gemensamma fråga? Att överväga om demokratin ska utvidgas så att den ska kunna utveckla nästa nödvändiga steg själv och till och med få med oss alla? Vem ställer upp för demokratidiskursen; förtroendekrisen? Vem förutsätter sig att vi ska finna möjligheter, vägar och förfaranden att bemästra krisen? Vem kan påtagligt stabilisera, skydda och stärka demokratin?

Vi! …du, jag, ni.

Er
Claudine Nierth
Talesperson för förbundsstyrelsen

    Demokrati är vackert – låt oss tala om den!

Turkiet, Ungern, Polen och så nu även Donald Trump – om vi tittar ut över världen, förefaller det oss som om den mödosamt uppnådda demokratin upplöses som torr jord mellan fingrarna. Demokratin i fara, ökad osäkerhet vart vi än skådar! Kanske är detta den tidpunkt, vid vilken vi ska sätta värde på demokratin och känna efter hur vacker den egentligen är.

Beslutande folkomröstningar stärker parlament och demokrati

I Polen inskränker parlamentet författningsdomstolens arbetsmöjligheter och övertar kontrollen av media. På grund av valsystemet kunde det regerande partiet PiS med bara 37,6 % av rösterna uppnå absolut majoritet av mandaten. Jättedemonstrationer mot reformen förblev verkningslösa. Direktdemokrati kunde vara till hjälp.

I Italien ville ministerpresident Mateo Renzi bygga ut sin position som regeringschef med en ny vallag och reducering av Senatens (andra kammarens) makt. Om den antogs och ett annat demokratifientligt parti eller en ny Silvio Berlusconi skulle få makten, hotar i Italien en liknande utveckling som i Polen. Italienarna har förhindrat detta genom att avvisa författningsreformen i folkomröstning

I några länder bryts de demokratiska rättigheterna ner på dramatiskt sätt, såsom nu i Turkiet. Där stängs tidningar och sändare. Journalister, tjänstemän, domare och oliktänkande spärras in. Även om folkomröstningen den 16 april äger rum under orättvisa förhållanden, finns det dock en sista chans att stoppa Erdogans avsikter.

Beslutande folkomröstningar skyddar bättre mot populism

Delar av SPD och av Bündnis 90/Die Grünen skräms snarast bort av direktdemokratin, bland annat för att AfD och CSU skriver in sig under den fanan. Det är oklokt av två orsaker.

För det första kräver Bündnis 90/Die Grünen och SPD direktdemokrati sedan åratal. varför skulle de rymma fältet nu? Helt förebildligt formulerar justitieminister Heiko Maas (SPD) detta: ”Jag tror att människor inte längre har intrycket att de över huvud taget kan ha något inflytande på politiken […] Därför förstår jag till exempel inte varför vi i Tyskland inte beslutar oss för att också komplettera vårt parlamentariska system med mer direktdemokrati.” För det andra är direktdemokratin en skyddande sköld mot populism. För i valkampen är det lätt att yttra allmänna krav som övre gräns för flyktingmottagande eller skymfande av den politiska klassen. direktdemokrati kräver ett konkret lagförslag, som står i samklang med grundläggande rättigheter och internationella avtal. Bara kräva räcker inte, man måste säga hur det ska genomföras

Vår första idé: Tala om demokrati 

Demokrati är mer än val och mer än att rösta. Demokrati betyder att man kommer i samtal med varandra för att gemensamt utforma framtiden. Dock är det efter Brexit svårare att föra samtal om direktdemokrati. Att utvecklingen i Polen, Ungern, Turkiet och valet av Trump är resultatet av val och hänsynslös maktpolitik, uppmärksammas knappast.

Positiva exempel på för direktdemokratin som folkomröstningen i Italien, omröstningen om samkönade äktenskap i Irland eller avvisandet av SVP:s utvisningsförslag i Schweiz glöms bort.

Många medborgare, politiskt aktiva och politiker har ett stort behov att tala om demokrati. Vad är egentligen demokrati? Vad skapar den? Är den grundläggande i fara? Vad måste vi göra?

Mehr Demokratie kommer därför att med början i juni fram till Förbundsdagsvalet erbjuda arrangemang kring demokrati och därmed föra demokratiformer till offentlig debatt. Naturligtvis kommer det här att handla om direktdemokrati, men också om frågor kring kontroll av lobbyism, medborgardeltagande eller förstärkande av parlamenten.

Erfarenheterna från senaste Förbundsdagsvalet lär oss att den förväntade tvekampen mellan Angela Merkel och Martin Schulz kommer att dundra över oss regionalt, medan vi kan vinna poäng med våra aktiviteter på plats. Vi söker och behöver människor, som är beredda att organisera lokala arrangemang.

Dessutom kommer vi att delta med kravet på mer demokrati i G20-protesten (stordemonstration) den 2 juli i Hamburg och planerar publicering av en bok på ämnet demokratireformer. Vi skulle också gärna vilja ge uppdrag till ett medborgarråd att utforma nödvändiga demokratireformer. Emellertid handlar det här om ett omfattande och kostnadsintensivt projekt, som ännu bara befinner sig på planeringsstadiet.

Vår andra idé: Efter valet börjar det på allvar

Vi känner igen det – att valkampen politiserar. Suveränen står på något sätt i medelpunkten. Inte alla, men många, är spända på hur det går i valet; vem som blir kansler. Men vid valdagens slut minskar intresset för suveränen. Då beslutar ett fåtal koalitionspartner om vilken politik som förs de kommande fyra åren

Det vill vi ändra på. Vid valet avger vi vår röst, en dag senare hämtar vi tillbaka den till oss. Vi börjar direkt efter valet. Vi kräver: ”Medborgarbegäran och beslutande folkomröstning i koalitionsöverenskommelsen!” För detta kommer vi att samla underskrifter, starta uppseendeväckande aktioner och överflöda sociala media. Det handlar om att förankra direktdemokratin i koalitionsfördraget! Detta krav kommer vi att formulera i Berlin och hela landet. De folkvalda måste ideligen få påpekat direktdemokratin för sig. Och för detta behöver vi er som aktiva på plats!

Direktdemokrati på Förbundsnivå:
Vi är mitt uppe i det!

Nu måste partierna skriva in sina krav på direktdemokrati i sina valprogram. För detta för vi många samtal, skickar broschyrer till valkretsgrupper och kontaktar även partiernas ortsgrupper. Vi värvar dem, som finns kvar genom val och omröstningar, för demokratin

Översikt: Vilka partier har direktdemokrati i valprogrammet?

Parti Direktdemokrati Direktdemokrati

i grundprogrammet i valprogrammet

CDU Nej Nej

CSU Ja inget eget valprogram

SPD Ja öppet

Grüne Ja Ja (utkast)

FDP Ja öppet

Linke Ja utkast

AfD Ja Ja

Kampanjbudget, läget 1 mars 2017

Kostnader (plan)

Samtalsfasen (Valprogram) 171 400 €uro

Valkretsfasen (Demokratireformer) 154 800 €uro

Koalitionsfasen (Koalitionsöverenskommelse) 267 000 €uro

Summa 593 200 €uro

Intäkter (plan)

Stora bidrag 320 000 €uro

Mindre birag 95 000 €uro

Egna medel 178 700 €uro

Summa 593 700 €uro

Vi lever i en tid full av utmaningar. Dessa kommer vi att kunna bemästra bättre, ju fler människor som deltar.

Roman Huber (Verksamhetsansvarig i Mehr Demokraties förbundsstyrelse)
Tim Willy Weber (Verksamhetsansvarig i Mehr Demokraties centralorganisation)

    Ser ni igenom?

Tysklands första transparens-rankning visar stora skillnader mellan delstaterna.
I många delstater blir medborgarnas tillgång till myndighetsinformation svår eller till och ned omöjliggjord. Till denna slutsats kommer den första transparens-rankning, som Mehr Demokratie utarbetat tillsammans med Open Knowledge Foundation (OKF). Rankningen jämför för första gången de tyska delstaternas lagar för informationsfrihet och transparens. ”Ofta måste myndigheter ge mycket begränsad information, bland dem lantdagarna och högskolorna. Till detta kommer delvis avskräckande höga avgifter och långa svarstider”, beklagar Arne Semsrott, ledare för projektet FrageDenStaat.de vid OKF. Elva av 16 delstater fick på grund av detta mindre än hälften av möjliga poäng.

Varför är mer transparens en vinst för demokratin?

Bara den som vet om tillvägagångssättet, kan gå in aktivt i den politiska processen och till exempel starta en medborgarbegäran eller ett folkinitiativ. Transparens befordrar åsiktsbildning och politiskt deltagande. Därutöver är det fördelaktigt för pressen och den politiska oppositionen. Och likaledes för staten själv medför transparensen fördelar. Innan förvaltningen ställer sin information offentligt till förfogande, måste den bereda fakta. detta ger också internt en bättre överblick för myndigheten. Även så löper informationen smidigare mellan olika myndigheter om fakta står fritt till förfogande.

Hamburg och Schleswig-Holstein i täten

Ledare i transparens-rankningen är Hamburg. Hansestadens parlament antog 2012 den första transparenslagen i landet, Därmed förvandlades medborgarnas skyldighet att inhämta information till en skyldighet för myndigheter att lämna sådan. Medborgare måste numera bara sällan ställa omständliga frågor om utlämning av fakta, för de finner nästan all viktig information i en egen specialinrättad internetportal. De hittar här online dokument, senatsbeslut och avtal från 100 000 Euro som gäller sådant som är i allmänhetens intresse.

Efter Hamburg kommer Schleswig-Holstein, Bremen och Berlin. Dessa delstater får sina poäng framför allt för medborgarnas vittgående informationsrätt, som bara innehåller ett fåtal undantag. tyvärr finns det fortfarande delstater, som över huvud taget inte reglerar informationsrätten. Bayern, Hessen, Niedersachsen och Sachsen delar därför sista plats i rankningen. Ingen av dessa fyra delstater har en informationsfrihetslag.

Vad behöver en bra transparenslag?
Våra kriterier:

För rankningen har Mehr Demokratie och OKF undersökt om myndigheter måste offentliggöra information själva – som i Hamburg. en ytterligare aspekt är hur upplysningsplikten ställer sig till dataskydd och affärshemlighet. Positiv värdering fick de dessutom för rätt till insyn i icke aktivt offentliggjord information med enkla möjligheter till att begära ut sådan, korta svarstider och sanktionsmöjligheter mot myndigheters fel. Viktigt var dessutom om avskräckande avgifter var snarare regel än undantag.

Utveckling 

I ett flertal delstater ser Mehr Demokratie och OKF uppmuntrande utvecklingar. I Berlin och Thüringen har respektive koalitioner överenskommit om att anta transparenslagar. Och även i Niedersachsen ska det äntligen finnas en informationsfrihetslag. Det saknas inte förslag på bra transparenslagar. Exempelvis har förbundet NRW blickt durch, i vilket även Mehr Demokratie ingår, redan 2014 lämnat in ett förslag till lag om transparens och informationsfrihet till lantdagen i Düsseldorf. Förbundet kommer att arbeta vidare med att följa upp dessa förslag.

Nicola Quarz (Jurist, medarbetare i Mehr Demokratie, medförfattare till transparens-rankningen)
 Thorsten Sterk (Presstalesperson för Mehr Demokratie i Nordrhein-Westfalen)

    CETA: en inventering

EU-Parlamentet har kapitulerat och gett CETA sin välsignelse. Men nu återstår det för parlamenten i medlemsstaterna att rösta för det. Hur kan vi fortfarande stoppa CETA?.

Europa-parlamentet

Här går det för det första inte att göra mer. Den 15 februari gjorde EU-parlamentet vägen fri för förtida användning av CETA. 408 ledamöter röstade för, 254 emot och 33 lade ner sin röst. Ledamöterna från Frankrike, Österrike, Grekland, Irland och Italien röstade merendels ‘Nej’. Av de tyska röstade 58 för, 28 mot och 5 nedlagda.

CETA kommer alltså att till stor del träda i kraft i förtid. Alla regler, som EU kan bestämma utan medlemsstaterna gäller omedelbart. Från förtida användning undantas det omstridda systemet med skiljedomstolar (se nedan).

Parlamenten i medlemsstaterna

Nu måste parlamenten i medlemsstaterna utarbeta ratifficeringslagar, så att CETA kan ikraftträda i varje medlemsstat. Först då gäller avtalet fullständigt och slutgiltigt. I Tyskland måste Förbundsdagen och Förbundsrådet säga ‘Ja’ till CETA. Framför allt i Förbundsrådet blir det spännande; 35 av 69 röster är nödvändigt för att CETA ska gå igenom. CDU och SPD har gemensamt säkrat bara 16 röster – dessa från delstater, i vilka de regerar ensamma eller i koalition. resterande röster fördelas på de 12 delstater, i vilka Bündnis 90/Die Grünen och Vänsterpartiet är med i regeringen. Om dessa partier vidhåller sin linje och avvisar CETA, skulle 12 delstater rösta nej i Förbundsrådet. I och med det skulle CETA inte uppnå det nödvändiga röstetalet och vore avvisat.

Den politiska situationen i Tyskland

Medborgarbegäran ‘Nej till CETA!’ förklarades den 15 februari otillåten av bayerska författningsdomstolen. Domstolen angav tre väsentliga orsaker:

1 Lagen, som medborgarbegäran vill förvägra godkännande av,  föreligger ännu inte. Den bayerska delstatsregeringen skulle bara vara förpliktigad att rösta ‘Nej’ i Förbundsrådet om ifrågavarande lag trätt i kraft.

2 Det måste göras klart, om en sådan förpliktelse från statsregeringen vore i överensstämmelse med grundlagen.

3 Det kan ifrågasättas om CETA verkligen tagit över bestämmanderätten över EU – detta är emellertid förutsättningen för att en folkomröstning om CETA skulle kunna genomföras.

I Schleswig-Holstein däremot står folkinitiativet ‘SH stoppt CETA’ inför att lämna in de 25 000 nödvändiga underskrifterna. Det kräver att delstatsregeringen tar ställning mot CETA i Förbundsrådet. Skulle regeringen inte göra det, kan förbundet utlösa en omröstning via en medborgarbegäran – folket i Schleswig-Holstein skulle då direkt kunna rösta om CETA. Ett liknande initiativ finns under mottot ‘Stop CETA/TTIP!’ i Nordrhein-Westfalen. Om Bündnis 90/Die Grünen och Vänsterpartiet är ståndaktiga, har CETA ingen chans i Förbundsrådet. Utöver detta finns i SPD kritiska röster. Våra folkinitiativ stärker ställningen för CETA-kritikerna i parlamenten.

Motstånd i andra EU-medlemsstater

Belgien har knutit en rad villkor till sitt godkännande genom tryck från region Vallonien. Bland annat kommer Europadomstolen att ombes pröva om systemet med skiljedomstolar är förenligt med Europarätten. Så länge CETA inbegriper skiljedomstolar, kommer Vallonien inte att ge godkännande och därmed förhindras ‘Ja’ från Belgien. I Österrike samlades 560 000 underskrifter för en medborgarbegäran mot CETA. Nödvändig undre gräns är 100 000. Tyvärr blir det inte automatiskt en beslutande folkomröstning, utan parlamentet kan besluta om en sådan ska utlysas. Alliansen mot CETA förenar delvis bittra motståndare. Medborgarbegäran initierades av SPÖ-borgmästare understödda av de Gröna såväl som FPÖ. Till och med handelsjätten Spar kom med ett utrop mot CETA på varje kassakvitto. Trycket på parlamentet är enormt.

Folket i Nederländerna kan få rösta om CETA ifall 300 000 personer skriver under på motstånd mot ratificeringslagen. Där har redan mer än 200 000 understödjare bildat ett förbund. Även i Danmark, Slovenien och Irland skulle det kunna bli folkomröstningar om CETA. Dessutom har i Frankrike 106 folkvalda i Nationalförsamlingen klagat på CETA till franska författningsdomstolen.

Tyska Författningsdomstolen

Författningsdomstolen har bara på vissa villkor tillåtit preliminär tillämpning av CETA. Mehr Demokratie, Campact och foodwatch har åsikten att dessa villkor inte alla är uppfyllda. Därför inlämnade de tre organisationerna ett snabböverklagande efter EU-Kanada-toppmötet där beslutet om CETA togs i oktober. Överklagandet avvisades av Författningsdomstolen i december. Samtidigt klargörs att Förbundsrepubliken kan stoppa den preliminära tillämpningen om den tyska ratificeringen inte blir av.

I huvudfrågan har ännu inget beslutats. Så här långt har Författningsdomstolen enbart befattat sig med snabböverklaganden – alla hittillsvarande beslut hänför sig till den preliminära tillämpningen. Det återstår för domstolen att besluta om CETA är förenlig med grundlagen.

Skiljedomssystemet

Systemet med skiljedomstolar förblir undantaget från den preliminära tillämpningen. EU-kommissionen tillämpar redan en ny modell, det så kallade multilaterala systemet för investeringsskiljedom (MIC). Det skall föra konflikter mellan investerare och stater inför en slags internationella domstolar, som inte fungerar lika hemligt och investerarvänligt som dagens kända privattribunaler.

Samtidigt pågår oberoende av CETA en av EU-Kommissionen tillsatt offentlig konsultation, i vilken enskilda personer eller organisationer kan föra fram sina idéer till internationella skiljedomstolar. Med på förhand formulerade svarsmöjligheter kan man yttra sig om detaljfrågor som domarnas urval, kvalifikationer och lön. Frågan om det över huvud taget behövs skiljedomstolar för investerare, ställs inte. Trots det erbjuder konsultationen en möjlighet att tydliggöra att vi inte behöver parallelljustis.

Anne Dänner (Presstalesperson för Mehr Demokraties centralorganisation och med-koordinator för grundlagsöveklagandet ”Nej till CETA”)

    Försvara demokratin

Samira Marti, politiker i det schweiziska socialdemokratiska partiet (SP), vill inte överlåta demokratin till partierna på högersidan.
Utfrågare Neelke Wagner

Vad betyder direktdemokratin för dig?

Direktdemokratin i Schweiz har i stor utsträckning bidragit till min politisering, i så måtto som man som ung person blir mycket oftare uppmanad att delta. Demokratin tränger sig i denna form mycket mera på, än om man får kuvert hemskickade vart fjärde år.

I alla händelser förbands direktdemokratin under senare år även med rena nationalistiska högerpositioner. Högern har så att säga tagit monopol på demokratin. De gör anspråk på att tala för folket. Trots det eller just därför borde vi mer offensivt beteckna oss som demokrater, som försvarar och vill bygga ut direktdemokratin – utan att vara rädda för att placeras i samma hörn som SVP.

I Tyskland fruktar många att direktdemokratin gynnar högerpartier. Det faktum att SVP i Schweiz har vunnit några minoritetsfientliga folkomröstningar, används ofta som argument. Vad skulle du svara?

Att argumentera så är det största fel som man kan göra. Man vinner varken i trovärdighet eller företräder man därmed någon vision om demokrati, värd att understödja. Det stämmer inte att direktdemokratin har hjälpt de högerradikala i Schweiz. Direktdemokratin har funnits längre än SVP och historiskt har det uppnåtts många viktiga framsteg med hjälp av folkinitiativ och folkomröstningar. Även SP har med hjälp av tryck från folkomröstningsresultat genomfört en progressiv politik i parlamentet, som inte varit möjlig utan direktdemokrati. SVP har ju framgång när människors livssituation blir prekär. Det blir en större halt av främlingsfientlighet, när välståndet inte fördelas rätt. Det är ekonomiska realiteter, som hjälpt SVP att växa.

Enligt din åsikt skulle vi hellre tala om ekonomisk kris än en kris för demokratin. Varför?

Orsaken till varför högerextrema partier får sådant gensvar, ligger inte i vårt demokratiska system. Det beror på att vårt samhällssystem bara tjänar fåtalet; det beror på hur vi i vårt samhälle skapar och fördelar välstånd. Många människor lämnas åt sidan, upplever en viss maktlöshet, som högerkrafterna utnyttjar. Dock, utan att rikta blicken mot den orättfärdiga fördelningen av välståndet, underblåser de rädslan för utlänningar och andra minoriteter. Det finns helt uppenbart grogrund för främlingsfientliga positioner. Jag tror att det är följden av vårt samhällssystems felfunktion. Den större osäkerheten och vanmaktskänslan, som yttrar sig idag, har ekonomiska orsaker.

Vad kan vi göra åt det?

Vi måste återvinna tolkningsföreträdet för det som just nu händer. De etablerade krafterna över hela världen talar om demokratins kris och frågar sig: ”Är då folk alltför dumma eftersom de valt Trump?” Det ser jag som en avledningsmanöver för att inte vara tvungna att tala om samhällets ojämlikhet. Klyftan mellan fattig och rik finns inte bara globalt utan också allt mer inom länder. Därför, i stället för kris i demokratin, skulle vi tala om en ekonomisk kris och försvara de demokratiska grundläggande rättigheterna.

Vad ser du mest nödvändigt, att försvara direktdemokratin eller att bygga ut den? 

I Schweiz angrips inte den institutionaliserade direktdemokratin. Jag finner det snarare svårt att se folkomröstningsresultat firas på den politiska sidoscenen medan viktiga finanspolitiska drastiska beslut nästan tas över en natt. Till exempel den miljardtunga räddningen av UBS, med bara svag demokratisk legitimitet.

Att företräda en emancipatorisk människosyn betyder emellertid att tilltro alla människor möjligheten att kunna bedöma viktiga och komplexa sakförhållanden och att kunna välja utan någon paternalistisk syn. Precis därför skulle vi kräva ännu mer medbestämmande, framför allt inom området ekonomi.

Hur kunde det se ut?

Härnäst förefaller det mig att vi kan vara med och prata mer om samhällspolitiska frågor. Därutöver borde det vara mer medbestämmande i det privata näringslivet, till exempel för arbetstagarna och konsumenterna så att miljöskyddsärenden eller arbetsrätt skulle få mer gehör. Sådana frågor hör till den politiska debatten. Hur vi organiserar oss samhälleligt, vad och hur vi producerar borde vara föremål för demokratisk debatt och beslut.

Det finns inte en stor medvetenhet om hur en marknadsekonomi fungerar. För ögonblicket säger den förhärskande ideologin att marknadsmekanismen förstörs av mänskliga misstag, när politiken ingriper i den. Det måste vi värja oss mot, för näringslivet är skapat av människan; vi går ju alla varje dag till arbetet. Även i näringslivspolitiken – som på alla andra områden givetvis – möts olika intressen.

Man kan fastslå hos de statliga institutionerna, ungefär som att vi säger att vi vill besluta om i vad våra pensionsfonder ska investera eller ej – till exempel inte i atomvapen, inte i rustningsindustri. Men där är vi bara i begynnelsen.

Har initiativ som villkorslös grundinkomst eller 1:12-initiativet bidragit till ett sådant omtänkande?

1:12-initiativet har i varje fall öppnat diskursen. Det hör i dag till allmänbildningen i Schweiz att det finns en extrem löneklyfta; att chefslöner är oanständigt höga. Det är likgiltigt om någon slutligen röstat för eller mot initiativet; folk har utvecklat ett medvetande för att det finns ett etiskt problem. Kanske hade de uppfattningen att initiativet inte var något lämpligt medel för att ändra på något sådant, men de har märkt att det är något som inte stämmer här.

Om man lanserar ett folkinitiativ, måste man överväga vilka mål man vill uppnå. Handlar det om att uppnå ett visst resultat eller vill man öppna en ny diskurs? Vi har gjort det sistnämnda och jag tror det gick bra för oss.

Betyder det att direktdemokratin bjuder chanser för en progressiv politik?

Vi till vänster står för människors emancipation, människors jämlikhet, det är grunden för oss. Därför kan vi inte känna någon rädsla för direktdemokratiska beslut. De förhärskande samhällsteorierna företräder en mycket negativ människobild. I ”marknadens osynliga hand”, som reglerar allt till det bästa, finns också ett stycke bort en ängslan för den mänskliga dumheten, för det egna ansvaret. Det måste vi sträva mot att när människor fått sin personliga frihet, så fattar de ansvarsfulla beslut. När denna frihet ändå inte försvaras, kan farliga dynamiker uppstå. Det rätta svaret på det kan inte vara att ta bort medbestämmandet från människorna, utan ge dem tillbaka deras personliga frihet.

Jag tror att det farligaste är att som vänstermänniska utveckla rädsla för demokratin. För om man försöker att fördröja demokratins utbyggnad eller att förhindra den, då vinner man varken sympati eller stöd – eftersom man ju då inte företräder någon hållning värd stöd.

Samira Marti (23 år. studerande i statskunskap vid Zürichs universitet. Medarbetare för SP Schweiz)
Neelke Wagner (Samhällsvetare och ledare för Mehr Demokraties publikationer)

    Begäran som inre måttstock för demokratin själv

Johannes Stüttgen beskriver i denna andra del i serien ”Varför trestegsförfarande?” medborgarbegärans speciella karaktär.

Så länge folkinitiativ (steg 1) och medborgarbegäran (steg 2) bara skiljs åt av det nödvändiga röstetalet, förblir den kvalitativa (= inre) skillnaden fördold och därmed overksamt på ett inre plan. Men på den beror det på ett avgörande sätt om då demokratin ska förstås och hanteras inte som ett yttre systembetingat verktyg för genomförande av egna intressen och mål. Om den alltså inte på vanligt sätt ska helt försvinna som idé.

Medborgarbegäran står i folkomröstningsskedet mellan folkinitiativet (steg 1) och beslutande folkomröstning (steg 3). Detta mellansteg (steg 2) missförstås i regel totalt beträffande betydelse och kvalitet. Den överglänses av folkinitiativet och beslutande folkomröstning som utgångspunkt samt målet för folkomröstningsförfarandet, Men mellanledet ”medborgarbegäran” är inte blott den (kvantitativa) förlängningen av folkinitiativet, utan likt en – jag skulle nästan säga hemlighetsfull – sammanlänkning. Den förbinder egenintresset och målet för initiativet med det som  utgör skillnaden mot det oberoende demokrati-intresset hos folket som helhet. I medborgarbegäran visar det sig om den demokratiskt suveräna människan tycker att ämnet för folkinitiativet är relevant för omröstning eller ej – om människorna vill göra initiativets ämne till deras, utan att ta parti i själva saken. Det senare blir fallet för beslutande folkomröstning (steg 3).

Medborgarbegäran bildar noga räknat det demokratiska hjärtstycket i beslutande folkomröstning, I den gör sig gällande  den demokratiskt suveräna människans intresse, oavhängigt av ett initiativs slutmål. Rent konkret skiljer sig rösterna för folkinitiativet och för detta initiativs mål (steg 1) kvalitativt (inte bara kvantitativt) från medborgarbegärans röster. Medborgarbegärans röster lämnas i folkets namn uteslutande för eller mot om det ska komma till beslutande folkomröstning (steg 3). Med andra ord förvandlar medborgarbegäran folkinitiativets sakfråga till folkets egen sakfråga. Den förlorar därmed sin specialstatus karaktär och kvalitet, vilken först i Steg 3 blir föremål för beslut. Dess rent demokratiska relevans konstateras. I medborgarbegäran integreras också motståndarna till initiativets mål, liksom de som ännu inte beslutat sig. Här röstar alla om det ska röstas i frågan om initiativets mål.

Den som anser att det inte spelar någon roll, fastnar utanför. Medborgarbegäran står som den beslutande folkomröstningens medelpunkt och förbindelselänk folkinitiativ och beslutande folkomröstningens helhet, utgör hjärtfunktionen i demokratikontinuiteten oberoende av vilket röstresultat som det blir i varje läge.

I direktdemokratin – när begreppet avses – är likställandet (=förväxlingen) mellan politik och demokrati slutgiltigt utesluten.

Johannes Stüttgen (var med och startade OMNIBUS für direkte Demokratie)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *