Kollektiv intelligens, klimatskydd, gula västarna och demokratin

Resuméer av några artiklar ur #1 av mdmagazin
Kära läsare,denna gest har fascinerat mig – allt mer för varje dag; armen utsträckt, handflatorna vända uppåt, spretande fingrar. En staty på vänstra sidan av den långa trappa som för upp till Capitolium, en av Roms sju kullar. Här står rådhuset och här ägde i september Global Forum on Modern Direct Democracy rum, som var en träff för initiativ från hela världen. Budskapet som gick ut från alla diskussioner om medborgardeltagande och direktdemokrati är det samma som från mannen på statysockeln; res er, utöva den upprätta gången.
Han bär ett svärd, som inte är draget. Hans klädnad är den enkle mannens. Han håller huvudet nerböjt, som man kan föreställa sig att han sänker det inför människorna vid trappans fot. I varje fall skjuter han inte stolt fram hakan; det är snarare en ödmjuk hållning.
Först när jag kommit hem kunde jag finna ut vem denne man var; Cola di Rienzo. Han lugnade ner förhållandena i Rom på trettonhundratalet, gjorde sig till talesman för folket och tog makten från två stridande adelsfamiljer. Han blev kallad ”Frihetens Folktribun”. Faktum är att Roms borgare andades ut och Rom blomstrade, livsmedelspriserna sjönk, gatorna blev åter säkra och Rienzo firades som hjälte. Det måste, enligt känt mönster, ha stigit honom åt huvudet. Han försköts till slut på grund av sitt storhetsvansinne, jagades bort från Rom, återvände, blev mördad. Skulpturen visar honom i början av hans verksamhet.
Den som vänder sig till människorna med en sådan gest, ha förtroende för honom, var och en. På er ankommer det, på er! Det är det som bidragen i denna utgåva talar om. Den utförliga redogörelsen för mötet i Rom är ett radband av erfarenheter och insikter. Låt er inspireras.
Ralf-Uwe Beck
talesperson för Mehr Demokraties styrelse

Kollektiv intelligens


En för alla – eller alla för alla?
Ideligen tillfrågas jag om det verkligen vore bra att alla människor får välja och rösta; de flesta människor är ju för dumma, tycker medborgarna om sina likar. Talar jag med politiker hör jag att de finns till för att regera över människorna. En menade till och med att Parlamentet finns till för att skydda folket mot sig själv. Aha.
Hur ser det ut med jämlikheten i rättsväsendet, på det politiska området, där vi tar itu med hur vi lever tillsammans? Just här ställer vi anspråk på vem som är mer eller mindre jämlik. Nyligen konfronterades jag i en diskussionsrunda med kravet på ”Myndighets-licens”. Först när man förvärvat sådan genom avlagt kunskapsprov, skulle man få delta i politiska beslut som val och omröstningar. Sådan var den idén.
Hela nödsituationen i en punkt:
Vi är elitistiska, söker alltid det bästa av det bästa för allt och har inte förtroende för någon, allra minst oss själva. Är det vårt demokratiska förstånd? Med de, säkert välmenta, ambitionerna sågar vi i grundpelaren för vårt samhälle – den (mänskliga) rätten till likaberättigande. Alla människor är lika inför lagen enligt artikel 3, punkt 1 i grundlagen. Varje regel gäller för dig som för mig; oberoende av kvinna eller man osv..
Ingen får på grund av att den är annorlunda bli gynnad eller missgynnad. Alla människor har denna rätt eftersom den är människa. Den kan vara dum, fattig och avvikande, men ingen får på grund av detta frånta den rätten, som vi alla har, att vara med och bestämma. Varje enskild är en del av helheten. Förutsättningslöst. Det är vad vi uppnått. Beaktansvärt! Människans värde – ha respekt för det.
Att ifrågasätta vårt självbestämmande och underkasta oss förmynderskap av varje slag är arvet från vår vana att vara hierarkitrogna. Med början i föräldrahemmet, övertaget i skolan, fortsatt i yrkeslivet ända in i politiken; alltid står där någon inför oss och säger hur det ska vara. Alltid finns det en instans över oss, som är utrustad med mer kompetens och makt över våra liv än vi. det har vi vant oss vid. Men är denna hierarkiska princip ännu tidsenlig? Stämmer ännu antagandet att alla människor i grunden är aningslösa varelser utan förmåga att själva bestämma över sitt öde och därför måste underordnas en ledning av dem som vet bättre?
Varför sitter vår längtan efter ledning så djupt?
På våren besökte jag den partidag där Martin Schulz valdes med 100% till partiordförande och därmed kanslerskandidat. Vilken hype! Schulz firades som en frälsare av sina anhängare. Inte den enda politiker inför vilkens fötter människorna lägger samtliga sina förhoppningar. Runt hela jordklotet har längtan efter starka ledarpersonligheter högkonjunktur. Vad är det för ett fenomen? Hur kan vi utgå från att en enstaka människa är kapabel att regera fram miljontals människors välstånd? Vilket överkrav! Då kan jag bara gratulera dem, som besparas detta förväntanstryck.
Denna förväntan kommer med naturnödvändighet att bli besvikelse. Denna strävan efter ledning skulle bara ha framgång om vi alla inte bara rättsligt utan även personlighetsmässigt vore lika. Då vore det likgiltigt vem som regerade oss. De valda skulle vara som oss och skulle bara göra det som vi önskade. Märker ni vanföreställningen hos hela vårt politiska system? Och varje parti hävdar detta maktanspråk; att veta vad som är bäst för alla.
Vi söker ledarpersoner, privat såväl som i det politiska livet. Vi söker orientering, rådgivare av alla sorter fyller bästsäljar-listorna. Men bakom detta sökande döljer sig enligt min åsikt en helt annan längtan. Sökandet efter en annan, vertikal anknytning! Det finns en längtan efter ledning, som jag måste finna i mig själv. Vem leder mig, om det inte är jag? Vem är den instans i mig, som tillskriver mig min samlade kompetens och fattar mina beslut? Och varje besvikelse över yttre ledning – politisk, yrkesmässig eller privat – för mig tillbaka till mig själv. Vem är jag? Hur fortsätta? Den som här träffar på tyst tomhet istället för sin inre stämma, den som misstror sig själv och hellre följer någon rådgivare, den som snarare går ur vägen än begriper sig på sig själv, den hoppas på en ledning utifrån. Det viktigaste är att någon reglerar det för mig och så är jag fri från ansvar. Vi känner alla till dessa tendenser, ingen är fri från dem. Jag känner i varje fall mycket väl till dem.
Hur blir det när vi tror på varje människa, framför allt oss själva?
Hur är det om vi vänder på principen och tillåter sökande efter de dummaste, mest obildade förutsättningslösa nutidsmänniskorna? Hur blir det om vi har förtroende för varje människa? Och om jag tror på mig själv? Om vi antar att ”i var och en brinner ett ljus; även i de dummaste”? Hur blir det, när jag tar min omyndighet, min brist på vetande allvarligt, men utgår från att varje människa är bärare av en oändlig potential? Hur skulle då ett tal på partidagen låta? Kunde ändå ’bättre vetande’ vrålas ut över huvudena? Hur vore det, om talarna helt enkelt skulle efterhöra och fråga vad de andra tänker? Om de ändå medgav att de inte heller vet, men känner trängtan efter att inte veta kunna veta utan de många andra?
Sådana erfarenheter av omvändning eller omstöpning märks redan av. Nya, framtida sociala strukturer utövas redan. Tvärt emot allt hierarkitänkande. Ännu isolerade i nischer av vårt samhälle. En bild ut framtiden kan vara att man föreställer sig en grupp av människor, vilkas medlemmar alla har ögonen på samma höjd, oberoende av kroppsstorlek. Som motsats är att ju mer olika de är varandra, desto dyrbarare för hela gruppen. Ju mer olika, ju mer individuella, ju mindre den ene är lik den andre, desto bättre för processen, resultatet och det gemensamma bästa. Hur låter det? I centrum skulle inte stå sökandet efter den mest kompetenta, starkaste människan, utan efter hela gruppen. I mittpunkten skulle stå sökande efter samhällelig vishet, efter kollektiv intelligens.

Kollektiv intelligens är den framtida valutan för socialt sammanhang – ett kvantsprång också för politiken
Den grundläggande utgångspunkten för kollektiv intelligens är att en grupp människor är klokare än den enskilt klokaste. Det betyder emellertid också omvänt, att alla tillsammans är dummare än den enskilt dummaste. Om det ena eller det andra ska få verkan, är enbart avhängigt av vilken process gruppen genomgår. Den gemensamma visheten är inte summan av de enskildas bidrag, utan den gemensamma prestationen av ett mervärde, ett nytt perspektiv, en synvinkel – en förut inte existerande lösning eller position. Kollektiv intelligens möjliggör lösningar som inte varit synliga förut genom en klart definierad process, i vilken varje människa tar del med lika utrymme och betydelse. Den gemensamma processen, det gemensamt uppnådda perspektivet, målet är att var och en återfinns i en gemensam helhet. Jaget upplever sig som Vi – och inriktar sig på det gemensamma bästa. Det är kärnan i den kollektiva intelligensen. Ingen utesluts eller förbigås; var och en är helt integrerad och del av det gemensamma skapandet av det nya. Den enskilda människan upplever i slutet av processen en stor solidaritet med avseende på sig själv, gruppen och resultatet. Kollektiv intelligens finner redan metodisk användning i beslutssökandeprocesser av alla slag och ska inte förväxlas med svärmintelligens, som enligt mitt sätt att se saken utgör ett helt annat fenomen. Den som en gång upplevt mervärdet av en sådan process, kommer aldrig att vilja avstå från det igen.
Kvalitetskriterier för kollektiv intelligens
För att säkerställa att intelligensen och inte dumheten utkristalliseras ur en grupp, behövs det ett säkrande av olika faktorer och förutsättningar för gruppens kvalitativa process. Den viktigaste beståndsdelen är lyssnandet. Begripligt blir bara det som är av betydelse för de andra. Motpolerna måste inte, som annars är brukligt, förenas genom jämkning eller kompromisser. Upprätthållande av spänningen mellan de olika polerna möjliggör en öppning för något ”nytt”. Gruppen är oberoende av sympatier och antipatier mellan gruppmedlemmarna. Varje deltagare går in så fördomsfri som möjligt, finner värderingsfritt sin egen plats och måste inte förutsättas de vanliga reaktionsmönstren. Inom dessa ramar är stilla ögonblick, tillbakahållenhet och impulskontroll nedlugnande hjälpmedel.
Nyfikenheten är ursprunget för processen, den leder till källorna för det nya, det som hittills inte funnits. Nyfikenheten på det som vi ännu inte vet något alls om. Det följs inga färdiga masterplaner och det formas heller inga sådana. Istället bildas experimentområden; slutna eller tillgängliga. Viktigt är feedback-återkoppling och en bra felhanteringskultur. Det krävs ett stort personligt ansvar av deltagarna. Det gäller att varken ge upp eller underordna den egna personligheten. Det mellanmänskliga undantas inte eller lämnas utanför, det är en del av processen.
Den förutsättningslösa öppningen till det som gäller för ögonblicket, möjliggör inbjudan till ögonblickets vishet. Djupet av kontakterna är avgörande tillsammans med uppmärksamheten på det allestädes närvarande och öppningen mot det nya. Ju djupare kontakt och förbindelse går, desto vidare öppnar sig möjlighetens fält, desto större är gruppens intelligensutveckling och öppningen för ”infall”. Kollektiv intelligens uppstår mellan människor, när negativa känslor som t ex avund, konkurrens, ilska, fruktan, osäkerhet är klart adresserade, funnit sin plats inom processen och varken förbigås eller förnekas. De är en väsentlig beståndsdel i processen.
Den som blir tillfrågad, vänder sig inte bort
Politiker låter ofta sina medborgare känna att de inte vill bli störda. Medborgarna borde i bästa fall hålla sig utanför, men känner sig då som en del av problemet och vänder si förståeligt nog bort. Men om man får känslan att vara en del av lösningen och närmast oumbärlig, uppstår behovet till deltagande av sig själv. Den som blir tillfrågad, vänder sig inte bort. Den som blir ombedd att hjälpa till, den hjälper till. Den som blir sedd, stannar kvar. Istället för polarisering är principen samarbete och en kompletterande gemenskap. Föreställer vi oss då en talk-show, vilkens moderator då inte är framgångsrik, om alla kämpar så kontroversiellt som möjligt försonligt och högljutt, utan om samtalsrundan till sist finner positioner och perspektiv som verkligen tjänar det gemensamma syftet. Åskådarna skulle då vara verktyg när lösningar, förbindelser och samband uppstår. De skulle inte mer vara hänvisade till sig själva genom den vanliga nedbrytande ”relationslösheten”, utan att nu skeendet får iakttagarna att skapa en gemensam uppfattning.
Demokrati är då inte längre skådeplats för strider och makt, utan den plats där människorna finner förbindelse till sina intressen. Därmed är inte de oliktänkande längre en fara för demokratin, utan demokratins chans. Det okontrollerbara kommer inte längre låta sig kontrollera av en central makt. Ju individuellare mänskligheten blir, desto mer kommer den att organisera sig med gemenskap.
Claudine Nierth (talesperson för Mehr Demokraties förbundsstyrelse)

Klimatskydd genom direktdemokrati


Klimatpolitik underifrån; nu och överallt!
På sistone har medborgarbegäran ”Rädda bina” visat att hållbart skydd för miljön är möjlig genom direktdemokrati! Därvid kommer vi ännu länge att märka inverkningarna av framgången för ”Bina” och det enorma offentliga intresset, som medborgarbegäran kunde generera inom några få veckor. Det gäller inte bara det långsiktiga upprätthållandet av antalet arter i fristaten, utan framförallt varseblivandet att man kan ingripa verksamt i politiken genom direktdemokrati.
Efter det framgångsrika medborgarbeslutet ”Raus aus der Steinkohle” (Bort från stenkolet) i slutet av 2017 i München uppstod idén att skapa en guide för hur man genomför framgångsrika medborgarbegäran och medborgarbeslut och hur klimatpolitik kan föras medelst direktdemokrati. Från detta kom broschyren ”Klimawende von unten” (Klimatpolitik underifrån), som utarbetats av Mehr Demokratie tillsammans med Umweltinstut München e.V. och BürgerBegehren Klimaschutz e.V. Med utgångspunkt från projekt, som redan har ombesörjt en ekologisk vändning i respektive kommun genom medborgarbegäran, illustrerar broschyren samlat den tematiska mångsidigheten hos klimatorienterade medborgarinitiativ. Från medborgarbegäran mot tredje startbanan på Münchens flygplats över Hamburg-initiativet att staden skulle lämna kolanvändning till cykelbeslutet för en cykelvänlig innerstad i Bamberg beskrivs inte bara projekten som sådana, utan även människorna bakom dem presenteras. därigenom får rörelserna och förbunden en personlig touche och det blir tydligt att varje enskild kan vara med och förändra klimatpolitiken genom lokal medborgarbegäran. Exemplen tjänar därvid som förebilder och inspirerar. Även i sådana fall som Berlin, där en beslutande folkomröstning om hundraprocentig förnybar elförsörjning förlorade med knapp marginal och sålunda inte gav det resultat man hoppats på. Detta betyder ändå inte obetingat ett nederlag för direktdemokratin. Medborgarbegäran bevisade styrkan hos förbundet ”Energietisch”, som nu kunde diskutera på samma nivå med staden. Resultatet blev att Berlin som första delstat har lagfäst avskaffande av kolberoende 2030.
På basis av de redovisade klimat-framgångarna belyser broschyren det direktdemokratiska deltagandet. Vi har vid författandet tagit med föreningens roll, som informerar om kvorum och förfaranden, utan att ge sig in på innehållet. Vad är en medborgarbegäran och vad finns att beakta när det gäller sådana? Hur går en beslutande folkomröstning till och hur höga röstningskvorum är det per delstat? Där finns en översikt över samtliga förfaranden och kvorum i Tyskland såväl som omfångsrika tips och anvisningar hur en kampanj kring medborgarbegäran och beslutande folkomröstning kan organiseras. Våra partner har övertagit den innehållsliga delen.
Broschyren lämnar konkreta exempel på handlingar för att aktivt omsätta avskaffandet av kolkraft genom att stänga kolkraftverk; befinner sig något sådant i stadens ägo, och är staden involverad, så kan det stängas av genom direktdemokratiskt tryck från befokningen. Genom efterlysningar listas kraftverk med städer som majoritetsägare i Tyskland, som skulle kunna stoppas genom medborgarbegäran.
Direktdemokratiska initiativ kan också inrikta sig på städernas framställning av återvunnen värme, som alternativt exempelvis kan användas genom jordvärme, industrivärme eller solstrålning, i stället för att vara kopplade till kolförbränning. Kolfri fjärrvärme är inte bara möjlig, utan kan också uppnås direktdemokratiskt, i och med att medborgarna aktivt tar itu med värmeutveckling. Även för detta erbjuder listade fall uppslag till åtartagande av kommunal uppvärmning. Är såväl el- som värmeförsörjningen åter i kommunal ägo, går det att grunda stads- eller kommunverk, som kontrolleras på demokratisk bas och höjer acceptansen för lokalt uthålligt miljöskydd. Den i regionerna återvunna miljö-elen befordrar energidemokratin och som en följd därav kommer kompletterande krav att kunna tas upp. Energieffektiva gatubelysningar och solceller på taken är härvid bara början.
Även för cyklister är det möjligt att genom medborgarbegäran åstadkomma bättre rättigheter och genom dessa få renare luft i städerna. I anslutning till den framgångsrika folkomröstningen ”Fahrrad” i Berlin har det etablerats mönsterargument, som övertogs av ytterligare cykel-initiativ, som exempelvis säkrare korsningar och fler cykelställ. Särskilt för exemplet cyklister blir broschyrens mål tydligt. I och med att erfarenheterna av tidigare direktdemokratiska initiativ sammanställts, ger den en kunskap för ytterligare projekt. Därutöver integreras inte bara insikterna, utan anpassas och kompletteras fortlöpande genom användningen i enskilda fall. Härigenom uppstår en process i vilken alla kan delta och som underförstått hjälper befolkningen, eftersom den för till bättre alternativa demokratiska lösningar.
Jan Renner (Praktikant i Mehr Demokratie, Bayern)
Susanne Socher (Mehr Demokraties förbundsstyrelse)

Grundlagsöverklagande: vi kan inte tillåta det…


”Stop-EU-only” riktar sig mot EU:s unilaterala agerande beträffande handelsavtal.
Ännu en gång vänder sig Mehr Demokratie till Författningsdomstolen. Denna gång under rubriken ”Stop-EU-only. Vi kan helt enkelt inte tillåta det! Detta är det femte grundlagsöverklagandet inom de senaste tio åren och vi prövar det igen. Varje gång behövs tid, pengar och mycken expertis. Varför vågar vi oss på det?
Förenklat uttryckt: Mehr Demokratie drar det inför domstol, som vi ser hotar demokratin. Som till exempel genom att beslutsrätten i Parlament hotas av icke valda organisationer. Ytterst handlar det därvid om våra rättigheter som medborgare – de får inte tryckas undan till förmån för näringslivsintressen, centralisering eller rationalisering.
Singapore är bara toppen av isberget
I det aktuella fallet handlar det om EU:s handelsavtal med Singapore under det klangfulla namnet EUFSTA (European Singapore Free Trade Agreement). Med detta avtal reagerar kommissionen på den häftiga kritiken mot andra handelsavtal, framför allt TTIP och CETA. När det gäller dem utsätts vid sidan av de odemokratiska och egenmäktigt agerande utskotten även de investerarvänliga skiljedomstolarna för kritik. Inte bara civilsamhället utan även EU-Parlamentet och vissa medlemsstater är – vad parallelljustisen angår – snarast skeptiska.
EU-Kommissionen har därför tänkt ut ett trick. Avtalen ska i framtiden delas upp i en handels- och en investeringsdel. Medlemsstaternas parlament ska bara medbesluta om investeringsdelen. Handelsdelen däremot gäller redan som ratificerad, om EU-institutionerna har röstat för den. EU-Parlamentet var tyvärr inte särskilt kritiskt till avtalet med Singapore – den 13 februari sade det ”Ja” till båda delarna. Nästa dag startade vi vårt grundlagsöverklagande
Rena EU-handelsavtal? Det kommer inte att fungera
I handelsdelen av det nya avtalet – så läser man EU – ska bara sådant stå som enbart ingår i EU:s befogenheter. Men snälla nå’n hur ska det gå till? Miljörätt, konsumentskydd, arbetstagarrätt, skatterätt, utbildningsrätt; allt faller väl under medlemsstaternas befogenheter, men kan också inverka på den gränsöverskridande näringslivsverksamheten. Och överlappar då områden, som EU i framtiden bara EU ska vara ansvarigt för.
Vem bestämmer då om gränsvärdena för pesticider ska ändras för att de utgör handelshinder? Vem fastlägger om det i vattenförsörjningen ska föredras kommunal drift? EU får besluta om såväl om utrikeshandelsfrågor för varu- och tjänsteutbyte som om direktinvesteringar. Vi ser en fara i att unionen använder sin makt över utrikeshandeln till att regera över medlemsstaterna. Om ”reglering och harmonisering” alltid också finns i medborgarnas sinnevärld, det får betvivlas. Åtminstone måste medlemsstaterna få säga sitt, där deras kompetens berörs.
Våra punkter för kritik
Med EU-Only – så lyder vår utgångspunkt i grundlagsöverklagandet – agerar EU bortom sina egentliga ansvarsområden. Vi menar att därigenom skadas principer, som är förankrade i grundlagen. Till exempel den demokratiprincip, som garanterar Förbundsdagen och oss som medborgare vissa beslutsrättigheter. Alla handelsavtal av ny typ startar nya grupper, som ska förklara och vidareutveckla avtalen – och som aldrig underställs ett parlament, för att inte tala om medborgarna! Det går knappast att föreställa sig att sådana grupper enbart ska lyckas besluta om sådant som INTE berör medlemsstaternas kompetensområden.
Vi hoppas att med ”EU-Only” kunna klargöra frågor, som också kommer att ställas för de cirka tjugo planerade avtalen. Till mitten av april kan man kostnadsfritt delta via www.verfassungsbeschwerde.eu.
Förhindra parallelljustis – nästa arbetsområde
Mot skiljedomstolarna, som nu behandlas i en avskild investeringsdel av EU-Singapore-avtalet, är vi för övrigt redan aktiva. Vi övervakar det förfarande Belgien startat hos EU-domstolen, vid vilket det handlar om parallelljustisen i CETA. Om vi ser att vi har en chans här, kommer vi också att inleda rättsliga åtgärder mot investeringsövenskommelsen med Singapore.
Så här långt vänder sig Mehr Demokratie politiskt mot de odemokratiska skiljedomstolarna. I januari startade vi en kampanj i ”Bündnis Gerechter Welthandel” (Förbundet Rättvis Världshandel). Tillsammans med 150 organisationer kräver vi av EU-institutionerna att de drar sig tillbaka från investeringsskyddsavtalen och att de gör storföretag ansvariga vid brott mot mänskliga rättigheter.
Anne Dänner (presstalesperson och ledare för offentlighetsarbetet i Mehr Demokratie)Nicola Quarz (jurist vid Mehr Demokratie)

De gula västarna och demokratin


I samband med gula-väst-rörelsens (Mouvement de Giles jaunes) protester i Frankrike har också de politiska kraven på äkta direktdemokratiskt medbestämmande kommit upp. De har också redan satts på papper som konkret förslag med référendum d’initiative citoyenne (RIC), Folkinitiativet. Detta verktyg för deltagande ska kunna startas ’underifrån’ av medborgare och komma att ge lagförslag, upphäva lagar och ändra grundlagen. Även bortval av politiska tjänstemän förutses.
Enligt gula-västarnas förslag måste ett giltigt medborgarinitiativ samla 700 000 giltiga underskrifter för att utlösa en landsomfattande folkomröstning. Från olika politiska läger kom det redan positiva signaler för denna idé – även om det var med inskränkningar. Så förklarade den franske premiärministern Édouard Philippe: ”Folkomröstning kan vara ett bra verktyg i en demokrati, men inte för varje tänkbart ämne och bara under vissa bestämda betingelser”. Om och hur långt politiker verkligen är beredda att gå med på gula-västarnas krav är svårt att uppskatta. Säkert är det också en begäran om eftergifter när väl ångan ur protestkitteln försvunnit. Dessutom finns inte i Frankrike någon tradition med direktdemokrati ’underifrån’ – det är en mönsterland för folkomröstningar utlösta ’ovanifrån’. Den franska grundlagen förutser att det blir en obligatorisk folkomröstning, om en parlamentariskt antagen grundlagsändring eller ett lagförslag som ska ratificera ett EU-fördrag inte får en 3/5-dels majoritet. Sedan 2015 kan också en folkomröstning gällande lagstiftning utlösas om 20% av parlamentsmedlemmarna och dessutom 10% av de röstberättigade begär det (så kallat ’delat initiativ’).
Det finns dock en hake; nämligen att det bara blir folkomröstning om parlamentet inte behandlar lagförslaget. Detta förfarande har – inte minst på grund av dessa kvorum – ännu inte använts. Dessutom möjliggör den franska grundlagen presidialomröstningar, vid vilka det uteslutande ligger i presidentens hand att genomföra en folkomröstning. I sin bok bok ”Direkte Demokratie. Spieler, Spielverläufe, Spielergebnisse” (utgiven 2013) visar den schweiziske politikvetaren Silvano Moecklib på att de napoleonska folkomröstningarna under 1800-talet under lång tid misskrediterat röstning i sakfrågor, eftersom enstaka personer som Napoleon Bonaparte möjliggjort ”att med omvägar kring alla institutionella regler gripa den totala makten”. Sedan införandet av Femte Republikens grundlag 1958-09-28 användes presidialomröstning nio gånger. Så lät till exempel François Mitterand befolkningen rösta om ratificeringen av Maastricht-fördraget 1992.
Kraven från gula-väst-rörelsen på mer medborgardeltagande spåras väl till stor del från det historiskt växande misstroendet gentemot den politiska klassen. De protesterande tror dem inte om att kunna lösa samhällsproblemen till befolkningens belåtenhet. De hoppas kunna omsätta de egna politiska målen bättre genom référendum d’initiaitve citoyenne. En rättvist utformad initiativrätt skulle vara en hävstång för alla medborgare att få upp nya idéer och ämnen på den politiska dagordningen, vilka till dags dato inte kommit till tals eller fått någon majoritet i parlamentet. Då skulle det också visa sig om gula-väst-rörelsens krav är så populära hos befolkningen, att de får nödvändigt röstetal.
Charlie Rutz (ledande online-redaktör för Mehr Demokratie och styrelsemedlem i Mehr Demokratie Berlin/Brandenburg)

Tillspetsandet av demokratin på jaget


Johannes Stüttgen förklarar hur den parlamentariska demokratin skulle kunna förnuftigt kompletteras och vilken roll bina spelar därvid. Frågor Andrea Adamopoulos.
Det sägs att demokratin genomlever en svår tid; att demokratin skulle kunna gå under Samtidigt finns det en mängd projekt och initiativ, där människor ingriper direktdemokratiskt i utformningen av sin omvärld. Hur skulle du beskriva förhållandet att nuvarande demokrati tycks vara i fara med dessa otaliga demokratiska initiativ, till exempel medborgarbegäran för bin i Bayern?
Den flerfaldigt kända ängslan, att demokratin försvinner ner i avloppet, beskriver vårt partiväsens situation. Man märker att här hos oss i Tyskland fungerar uppenbarligen inte de gamla mönstren för parlamentarism. De organiserade ritualerna mellan regering och opposition, de förutsebara arbetssätten hos utskott och underutskott, lobbyismen, detta är omständigheter som inte längre några nutidsmänniskor vill uthärda. De av dig nämnda initiativen, jag kallar dem här gräsrotsrörelser, har i mina ögon därför en så enorm kraft, eftersom de uppstår ur en omedelbar motivation. Vad jag därvid finner intressant är, att betrakta denna synvinkel i kontrast mot den parlamentariska formen. Demokratin är en varelse och denna varelse är verksam. Den är emellertid inte identisk med de former, som denna varelse antar i olika epoker och de gällande stadier utvecklingen ger. Demokratin är från sitt ursprung egentligen den kraft som vill bryta ner härskandet. Härskandet betydde förr gudsöverhet senare surrogat-gudsöverhet. I den moderna tiden är det staten. Allt detta är etapper, som har sin tid, men bara då kan förstås om oberoende av detta även demokratin erkänns och förstås som ett levande väsen i varje etapp. Jag är övertygad om att krisen, vi just nu befinner oss i, inte bara är en kris för den parlamentariska demokratin, utan den kris som uppstår, när ett nytt steg blir nödvändigt och man håller fast dogmatiskt vid det gamla, som sedan länge inte är livskraftigt mer.
Vill du säga att den parlamentariska demokratin skulle ersättas?
Inte obetingat! Den måste berikas, kompletteras genom ett nästa steg. Om den därigenom redan ersätts av något annat, må jag lämna öppet. Möjligen kommer den någon gång att bli ersatt. Då måste emellertid nästa fas inte komma ofrivilligt. Det är viktigt att nästa fas kan och måste föra in något helt nytt i spelet. Direktdemokratin är inte obetingat ersättningen för den parlamentariska demokratin, men den är ett nödvändigt steg, som ligger i tiden. Tiden bestämmer att nu nås den punkt då det kommer att behövas att den direkta förbindelsen mellan människo-jaget och rättsskipningen upprättas. Om detta försummas, då är den parlamentariska demokratin vid sin slutpunkt.
Menar du att nästa nödvändiga steg består i att den parlamentariska demokratin kompletteras med direktdemokrati?
Ja, som nästa nödvändiga steg, det är en mycket viktig aspekt. Ty komplettera kunde ju också betyda att den redan skulle ha kompletterats, eftersom den var ofullständig. Men här vore det ett missförstånd. Om du tar med tidsfaktorn i utvecklingsidén – ’som nästa nödvändiga steg’ – med livsfaktorn inbyggd, då är begreppet komplettering riktigt. Då säger det att detta steg är absolut nödvändigt, för om det inte lyckas, blir allt som förut fungerat skadat, eftersom det uppstår en lucka.
Om man ser på den mycket framgångsrika medborgarbegäran i Bayern, kunde man då till och med gå så långt att man sade att direktdemokratin inte bara kompletterar utan kanske också kunde rädda den parlamentariska demokratin?
Ja så långt skulle man kunna gå. Så länge man ännu använder parlamentarisk demokrati, måste man rädda den. I mina ögon kan den bara räddas genom dessa allt starkare element av direktdemokrati som uppträder. Det intressanta med Bayern-medborgarbegäran är att förespråkarna inte utgått från demokratin, De ville – något förenklat – rädda bina, Därifrån utvecklas inifrån kravet på demokrati, eftersom man utgår från att man är helt ensamma i världen om denna uppfattning. Om då många människor tar en fråga som sin egen för att göra den bättre, uppstår nya perspektiv, som en enskild inte kan tänka ut.
Ja det är intressant. Förhållandet mellan den enskilde och de många i demokratin…
Den egentliga glädjen eller värmen kommer först när man tänker på begreppet demokrati i den stora offentligheten. Ju fler människor som deltar i besluten, desto mer uppfylls principen om delaktighet i arbetet och desto mer uppstår en full-ständighet, som ligger i mänsklighetens utveckling. Varje människa är ett specialfall, som också vet något speciellt som ingen annan vet och just genom denna specialisering uppstår helt av sig själv möjligheten till samverkan, en ’firma mänskligheten’, ur vilken nya former växer fram, som vi idag inte ännu kunnat tänka oss. På så sätt blir demokratin en värmeupplevelse för mig. Utan dessa perspektiv är demokratin orörlig.
Johannes Stüttgen (Var med och startade OMNIBUS för Direktdemokrati)
Andrea Adamopoulos (mångårig medarbetare vid OMNIBUS)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.